Innan Elton kom in i mitt liv så har jag inte haft någon erfarenhet av att ha flera hundar. På många sätt är det inte jobbigare att ha fler hundar. Behovet av hundvakt är samma. Att man får anpassa vart och hur man reser är samma osv.
Men jag går fler promenader nu eftersom jag vill gå med hundarna var för sig med och inte bara tillsammans. Det tar längre tid att träna mentalt med dem eftersom varje hund kräver sin egen stund. Men allt det där är egentligen småsaker för mig. Det stora problemet eller utmaningen är att jag vill ha båda mina hundar lösa samtidigt utan att de rusar runt tillsammans utan att lyssna på mig. Sparky har jag ju tränat detta med mycket längre och han är också mycket duktigare än Elton. Innan Elton kom var Sparky lös nästan hela tiden. Nu går jag till ställen där jag vågar släppa dem båda samtidigt.
I vilket fall så märks det ändå oftast skillnad på Sparky när Elton är med än om jag och Sparky går själva. Elton är helt galen när han är lös. Han springer inte bort men han rusar runt som en galning och kan inte slappna av en sekund. I alla fall tills för några dagar sedan. Jag och min vän Emil var med hundarna i skogen och jag insåg att Elton hade förändrats. Han lekte med de andra hundarna men det var inte fullt ös hela tiden. Han strosade runt och höll sig mycket närmre än tidigare. Han inte bara kom på inkallning utan han tittade mig i ögonen med! Det gjorde han inte förut! När han satte sig på en sten brevid mig och bara kikade så blev jag helt varm i hjärtat. Det fick mig också att bestämma mig för att jag ska gå ut och sätta mig i skogen oftare. Att inte alltid gå runt i rask takt. Det är ju dessutom lite roligare nu när det inte är så förbannat kallt längre!
Något jag funderat på ett tag är att jag aldrig ser folk på stan som har flera lösa hundar. Är det så mycket svårare att få en flock hundar att gå som ljus? Jag vill ju så gärna att det ska gå.
Nu har jag just kommit in från en kvällspromenad på Slingan (en motionsväg runt ett par åkrar) och det var underbart! Både Sparky och Elton uppförde sig som små stjärnor. De höll sig nära och kom på inkallning utan att leka klart eller nosa klart först. Såna stunder får mig att tro att det kommer att gå. Att jag kommer kunna ha dem lösa vart jag vill tids nog. Men det kommer ta tid. Låååång tid.